Enträgen når målet... ge dig inte

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick vi våra nya soffor på plats. Uff... Tjugo års slitage med fem barnbarn har gjort sitt. Gamla sofforna var beiga så bestämde oss att byta till ljusgråa istället men fortfarande i läder. Helst tresitssoffor i klassisk design med ganska högt ryggstöd. Tyvärr, trots att våra enkla önskemål, har jag inte lyckats att ens komma i närheten av en sådan soffa. Lädersoffor är huvudsakligen bruna eller svarta.

För ett par år sedan insåg jag att våra soffor började bli slitna, trots att Björn smorde in sofforna ett par gånger per år. Läder är oerhört praktiskt att torka av efter kladdiga barnbarns händer, kaksmulor som hamnar mellan dynorna och choklad som Björn och jag gärna tar till fika. Eftersom sofforna blev alltmer uttjänta med några månaders mellanrum fick jag ett ryck och letade på internet efter nya soffor som vi skulle köpa istället.

Den nästan vanligaste modellen är en hörnsoffa med schäslong och i tyg. När jag sökte ”läder” var den absoluta majoriteten av modellerna klädda med konstläder, m.a.o. i plast. Sitta i en plastsoffa lockar oss inte, det blir varmt och svettigt på sommaren och kallt på vintern. Ljusgrått tyg verkar fint att titta på men knappast praktiskt för oss.

Våra gamla soffor blev alltmer illa medfarna så till slut i ren desperation kollade jag på polska hemsidor. Där finns många möbelfabriker och bland dessa soffproducenter. Utan större svårigheter hittade jag en snygg soffa som tillverkas på beställning av ett polskt företag, Etap sofa. Kunden kan välja bland många varianter av samma modell (en-, två- tresits, nackstöd, olika fötter, etc) och vidare bland hundratals tyg- och lädersorter och färger.

Soffan finns till salu hos många återförsäljare så på hemvägen från en hälsoanläggning besökte vi en möbelbutik. Vi provsatt soffan, valde läder och färg. Strålande. Nu skulle jag bara beställa. En trevlig säljare fanns på plats och jag berättade för honom att vi ville få soffan transporterad till Sverige. Med tanke på hur många långtradare vi ser på färjan mellan Polen och Sverige kunde jag inte drömma om att frakten kunde utgöra ett problem. Men tyvärr gjorde den det. Transport kunde ombesörjas endast inom landet. Väl hemma försökte jag med ett par andra polska återförsäljare, men fick samma svar. Punkt slut. Vad gjorde jag då?

1 Började med det svåraste - fixade transport

Eftersom transporten visade sig vara den trånga sektorn bestämde jag mig att börja med den. Efter olika förfrågningar visade det sig att en månad senare skulle en bekant med ett stort släp åka till Sverige och skulle kunna ta med soffan. Hurra! Jag mailade en beställning till den första affären. Dagen därpå fick jag svar att tillverkningen tar sex veckor, m.a.o. sofforna skulle inte hinna bli klara när min bekant skulle åka till Sverige, så nej tyvärr, när jag väl hade transport då fick jag inte fram någon soffa tillräckligt snabbt tillverkad. Suck.

2 Hittade rätt chef hos producenten

Men skam den som ger sig. Jag lusläste Etap soffa:s hemsida och bestämde mig att kontakta marknadschefen. Hon skulle säkert kunna hjälpa mig om jag adresserade mina problem och om jag kunde erbjuda något av intresse för företaget. Så jag beskrev mina svårigheter med att i Sverige hitta en soffa som vi tyckte om och problem med transporten vid inköp i Polen. Berömde designen, det stora produkt- och materialurvalet som Etap gjorde och beklagade att deras soffor inte gick att köpa här.

3 Jag kom med ett erbjudande

Vidare beskrev och föreslog jag att soffproducenten skulle överväga testförsäljning på den svenska marknaden. Naturligtvis kunde jag i så fall vara behjälplig med kontakter med svenska möbelaffärer och nämnde att vår granne är VD i en av Sveriges största möbelkedjor.

Den här gången träffade jag rätt. Fick ett mycket trevligt mail med tack för min uppskattning och mitt erbjudande. No problems, jag kunde beställa sofforna och dessa skulle bli klara i tid!

Wow! Vilken tur att jag inte hade gett upp. Uppenbarligen träffade jag på rätt person till slut. Det var nog inte fel att själv komma med ett litet affärsförslag. Vi skulle få sofforna, just som vi har önskat, rätt design och färg på lädret och dessutom i tid. Och min tro på hjälpsamma människor stärks ytterligare. Det är sannerligen värt att försöka lite extra när något är viktigt. Naturligtvis ibland fungerar det, ibland inte. Men när jag inte når målet är jag ändå nöjd med mig själv för att jag har gjort mitt bästa.

Några veckor senare stod sofforna på sin plats i vardagsrummet. Passar perfekt och är lika snygga och bekväma som vi önskade. När jag tittar på sofforna ler jag för mig själv emellanåt. De är ett bevis på att det är värt att försöka några gånger extra.

Hur gör du? Ger upp när första försöket inte fungerar? Anstränger du dig lite till? Vill du också alltid göra ditt bästa?