top of page

Se en människa – inte bara en funktionshindrad


Trimmern förde en massa oväsen men mannen som använde den hade inget hörselskydd. Han var vänd med ryggen mot mig och kunde varken se eller höra mig. Jag klappade honom lätt på axeln för att få hans uppmärksamhet. Efter att jag pekade på trimmern stängde han av den. Sedan rörde han med sin hand vid örat och skakade på huvudet utan att säga någonting. Då fattade jag att han var döv.


Vi stod på tomten vid vår sommarstuga vid den polska kusten. Tomten är på över 2000 m2 så en liten lokal firma tar hand om gräsmattan, häcken, mm. Vanligtvis kommer två män en gång per månad. Martin, en ung man som jag har känt sedan många år tillbaka, satt med hörselkåpor på en åkgräsklippare. Hans kollega med trimmern, också mycket ung, hade jag aldrig träffat förr.


Eftersom Björn och jag har tillbringat många somrar i stugan känner vi rätt bra omgivningen i flera mils radie. I Wejherowo, en mindre stad som vi ofta besöker, finns en skola och kanske snarare sagt ett helt komplex av olika utbildnings och träningsinstanser för icke hörande från hela norra Polen. Där har vi träffat på människor som kommunicerar med varandra med hjälp av teckenspråk. På grund av skolan finns det fler döva i regionen än på andra platser. Därmed blev jag inte förvånad att mannen med trimmern inte kunde höra mig.

Ville han göra det enkelt för sig själv eller för mig?

Efter att ha framfört sitt budskap till mig satte mannen igång grästrimmern igen och ville fortsätta. Jag funderade snabbt. Ville han göra det enkelt för sig själv eller snarare för mig undrade jag. Säkert för mig, konstaterade jag. Han måste vara van vid att ha det tufft.


Nix, jag är inte den som ger mig i första taget. Visst, kunde han inte höra och inte prata med mig heller. Men jag skulle åtminstone försöka att kommunicera med honom. Han borde vara van vid att andra ”pratar” med honom bäst de kan utan att ha övat på teckenspråk. Dessutom borde han vara bättre på en icke verbal kommunikation än med andra som kan höra och prata. Han kommer säkert att förstå mig kom jag fram till.

Jag klappade mannen på axeln igen och med en gest bad honom att stänga av trimmern. Sedan visade jag med handflatan att han skulle följa med mig. Det gjorde han med ett litet leende. Jag satte mig på huk och pekade på gräs och ogräs som växte alldeles intill husgrunden. Pekade sedan på trimmern och ”förklarade” att allt skulle bort mycket noggrant. Sedan visade jag på husgrunden och gjorde några rörelser för att visa att Björn senare skulle måla den. Jag talade och tydligt formade orden med läpparna samtidigt som jag gjorde olika handrörelser. Mannen nickade med ett lite bredare leende. Han fattade så klart. Jag gjorde tummen upp och hans leende blev ännu större. Sedan fortsatte han att trimma runt häcken.


Eftersom ett par buskar i häcken hade vissnat och måste ersättas skulle jag ändå prata med Martin. I slutet av samtalet nämnde jag att jag hade bett hans kollega att trimma extra noga runt huset för att Björn skulle bättra på färgen. Martin nickade med ett leende.


Med lite motivation kommer man långt

Den enkla kommunikationen med ”trimmermannen” fungerade utmärkt. Vi var motiverade båda två. Lite senare sa Björn att han var mycket nöjd med trimningen och att han lätt kunde komma åt husgrunden.

Då berättade jag för Björn att mannen som gjorde jobbet var döv och att trots att jag kunde ha nöjt mig med att endast tala med Martin valde jag ändå att kommunicera direkt med ”trimmermannen”. Björn var förvånad för att inte säga paff. Hans ansikte uttryckte ungefär att jag gick över ån för att hämta vatten. Nej, så skulle han själv inte göra. Det trodde inte jag heller. Inte många svenskar utan minsta erfarenhet av teckenspråk eller funktionsnedsättningar skulle välja att kommunicera med en döv om det inte var nödvändigt.

Sedan jag flyttade till Sverige har jag insett att jag kommer från en helt annan saga och i många situationer tänker tvärtom. Det var förstås många svenskar som på ett mer eller mindre elegant sätt hjälpte mig på traven genom att påpeka detta (”Kristina hon är allt konstig”). Så självklart är jag medveten om att jag tolkar händelser på ett annat sätt och min logik (?) är förmodligen bara min egen. Svenskar är försiktiga, hellre tysta för att undvika potentiella risker att göra bort sig eller att få någon annan ledsen eller upprörd. Det obekanta är för det mesta riskabelt så blir det bäst att låta bli att utsätta sig själv eller någon annan för det.


När jag fattade att trimmermannen var döv kunde jag välja att endast tala med Martin som jag dessutom kände hyfsat väl. Men vad skulle det säga trimmermannen? Att jag tyckte att han var både döv och obegåvad? Att han inte skulle förstå? För mig skulle det vara nedvärdering av hans intellektuella förmåga. Istället utgick jag ifrån att han visserligen var döv men minst lika skärpt som alla andra med god hörsel. Kanske även mer skärpt med tanke på att han var tvungen att träna mer att kommunicera med huvudsakligen kroppsspråk. För mig var han en professionell trädgårdsarbetare som jobbade på. Därför tilltalade jag honom direkt istället för att hänga upp mig på hans handikapp.

Jag försökte också att tänka på vad jag själv skulle föredra i hans situation. Skulle jag föredra att vara osynlig eller uppskatta att få direkt kontakt med andra människor. Döva lever också i samma samhälle som vi andra så vi skall inte undvika varandra. Jag hade såklart föredragit att ha kontakt också med hörande även om jag själv inte kunde höra.

Och med empati ännu längre

Döma av hans ansiktsuttryck och leenden uppskattade han kontakten med mig.

För mig är världen full av möjligheter. Visst kan det hända att jag gör bort mig (då gapskrattar jag och berättar roliga historier om mig själv efteråt) eller att någon tar illa upp (jag ber tusen gånger om ursäkt och lägger händelsen på minnet för att undvika i framtiden). Men för det mesta är mina erfarenheter bara positiva. Jag får desto fler nya givande insikter och upplevelser, kommer i kontakt med intressanta människor och lär mig hela massor om allt möjligt inklusive mig själv.


När jag inte vet vad jag bör göra tänker jag tvärtom: hur skulle jag vilja att någon annan gjorde mot mig? Kommunicera med mig, eller välja att inte se mig och låtsas att jag inte finns? Uppskattar jag att någon anstränger sig för min skull även om det kan verka lite klumpigt? Vill visa sitt intresse, engagemang eller stöd? Eller vill jag hellre vara osynlig för andra för att inte ta några risker?


Vad tycker du är bäst? Skulle du kommunicera med den döva trimmermannen eller låta bli och varför?

59 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page