top of page

Tillbaka till livet och gympan

Uppdaterat: 1 okt. 2022


En olycka händer så lätt. När du mår som bäst och livet leker händer plötslig något som ändrar livet till en katastrof. Något som du aldrig kunde föreställa dig att det skulle inträffa som slår ditt liv i spillror. Vad gör du sedan?

Det var en sån katastrof som hände mig för flera år sedan. Jag klättrade på en stege för att ta ner saker från en hög hylla i garaget. Plötsligt gled stegen iväg och sedan blev allt helt svart. När jag vaknade hörde jag Kristinas röst som letade efter mig eftersom middagen var klar. Ett par timmar senare, fastbunden på en bår, låg jag i en ambulans på väg till akuten. Fallet var inte högt och jag hade både tur och otur. Det var tur att jag överlevde, för jag slog huvudet i betonggolvet. Det var otur för att en nackkota, flera revben och bäckenet sprack i småbitar.


Inför och efter två operationer, tillbringade jag en vecka på intensiven uppkopplad till flera maskiner och skärmar och med ett hål vid nyckelbenet från vilket stack ut en bunt på

omkring 15 slangar för att jag skulle få mediciner lättare och snabbare. Några veckor senare efter vistelse på två olika sjukhus hamnade jag slutligen på ett tredje, den gången i Kungsbacka. Med en krage runt halsen, flera stora sår efter operationerna och över 20 liter extra lymfa i kroppen! Jag som bara en månad tidigare, 68 år gammal, blivit gympa ledare på Friskis & Svettis, låg där som ett kolli.

Ledare på F&S genomgår först två veckors utbildning, väljer själv sin musik, rörelser och sätter ihop ett eget pass att öva in. Allt detta hade jag gjort och just hunnit bli godkänd.

Min stora dröm först och målsättning så småningom blev att komma tillbaka till F&S, åtminstone som motionär. På sjukhuset var det först bara händerna jag kunde röra. Ett par dagar senare kom Kristina på besök med lite godsaker och dessutom min ledartröja, foto på mig när jag ledde mitt första pass och … ett par hantlar. - Händerna är det väl inget fel på, eller hur? Då är det dags att börja med lite träning - sa hon.


Mycket motivation


Det tog tid innan jag ens kunde sätta mig upp i sängen. Naturligtvis var jag motiverad att göra allt för att slutligen kunna gå själv, men det gick långsamt och kändes som en kolossal uppförsbacke. Det var snälla sjukgymnaster som lade upp ett rehabiliteringsprogram med lite benrörelser ett par gånger per dag. Kristina var långt ifrån lika snäll. - I den hastigheten kommer du aldrig på benen igen - konstaterade hon. Skall du med på Friskis eller ens promenad så måste du öva ordentligt. Kristina lade upp ett betydligt tuffare träningsprogram och tvingade mig att göra det. Ibland kändes det som om att komma tillbaka till F&S var lika avlägset som att komma till månen men min ledartröja och fotot fanns kvar på rummet. Kristinas program var inte snällt men det var desto mer effektivt.

En kväll när jag lyckades sätta mig upp i sängen kom en ny undersköterska in. ”Hej, jag heter Sara, har hört att du är gympaledare – hälsade hon – kan du visa mig ditt pass NU?” Eftersom jag blev så överraskad att jag inte fick fram ett ord fortsatte Sara: ”Du har väl musiken i din mobil? Det brukar gympaledare att ha. Spela nu så sätter vi igång”.


Och det gjorde vi. Jag spelade musiken och viftade med armarna, Sara gympade. Hon gjorde riktiga övningar, både för styrka och kondition. Gissa om vi hade roligt! Hennes kollegor kom förbi och alla skrattade för det såg givetvis helt tokigt ut.

Tala om empatiska sjuksköterskor! Där tog Sara första priset. Utan tvekan, gympan med henne stärkte min motivation ytterligare. Inga piller i världen hade kunnat åstadkomma samma resultat. Motivation och träning gjorde tillsammans underverk.


Och massor med övningar och rehabilitering


Tyvärr, blev jag opererad ytterligare en gång så det dröjde innan jag kom tillbaka till F&S. Det gjorde jag tack vare skickliga läkare, sjuksystrar, diverse fysioterapeuter och Kristinas "tummen i ögat" program. Av alla hjälpmedel som en generös arbetsterapeut ville skicka med mig hem ratade Kristina bort hälften. Tufft men ack så effektivt. Det gick framåt bättre och bättre. Första gången tillbaka på Friskis hade jag kryckor med mig och kunde göra bara några enkla rörelser. Idag går jag på samma pass som före olyckan och är betydligt mer vältränad än någonsin tidigare. Jag går på flera pass per vecka, gärna kombi. Det tog 7 månader innan jag kunde cykla igen (läkaren trodde på minst ett år) och 12 månader innan jag var tillbaka på samtliga pass helt återställd.

Allt är inte möjligt men definitivt det mesta. Med ett tydligt mål och stark motivation finns goda utsikter att uppnå det som är värt att sträva efter.


En olycka händer så lätt. Du kan också bli drabbad. Vad gör du då? Tycker att allt är omöjligt, livet är hopplöst och det är synd om dig? Eller sätter upp ett mål som motiverar dig och kämpar?


125 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page