Ärlighet är en eftertraktad personlig egenskap. Vi vill ha ärliga barn, vänner och arbetsgivare. Att vara ärlig enligt lagen betyder att säga hela sanningen utan att förtiga, tillägga eller förändra. Enkelt och tydligt. Fast ärlighet i verkliga livet är långt ifrån lika självklart.
För många år sedan, efter att nyligen har flyttat till Sverige, var jag på middag tillsammans med min dåvarande man, G, hos hans moster. May var en äldre dam, synnerligen vänlig, generös och fantastisk på matlagning. Varje gång vi träffade henne var det med mycket glädje. Efter middagen berättade May att hon hade köpt en ny vinterkappa och skulle visa oss den. Hon tog på sig kappan och frågade vad vi tyckte. G svarade snabbt att kappan var superfin, medan jag förblev tyst. ”Så vad tycker du om min kappa?” - May frågade mig om igen. ”Kappan är mycket fin – svarade jag försiktigt – elegant snitt, rent ylle med påkostad pälskrage. Men den är ljusbrun och eftersom du är blond skulle en annan färg, exempelvis marinblå eller vinröd, passa dig bättre”. Det blev helt tyst. Chocken efter mina ord kunde jag avläsa i både May´s och G:s ansikten.
Det tog en bra stund innan May hängde undan sin kappa och vi fortsatte samtalet. Hon berättade att hon hade köpt sin kappa på NK och att tre butiksbiträden tyckte att kappan klädde henne utmärkt. På hemvägen kunde G inte sluta klaga på min kommentar om moster May`s kappa. Mitt omdöme var ouppfostrat, elakt, hårresande... Mina förklaringar att jag hade svarat ärligt på May´s fråga köpte han överhuvudtaget inte. Att jag var schysst, men att butiksbiträdena på NK precis som han inte var det, det ville han inte höra...
Fortsättning följde. Nästa gång vi träffade moster May kramade hon om mig extra mycket och sa: ”Det du sa om min kappa var helt korrekt. Jag provade den igen och håller med dig: den hade passat mig bättre i en annan färg. Jag uppskattar din uppriktighet och undrar om du vill följa med mig nästa gång jag skall handla kläder?” G sa ingenting.
Ärlig efter en överenskommelse?
När mina döttrar blev tillräckligt gamla för ett vettigt resonemang kom vi överens om att spontana kommentarer skall endast vara positiva. När dock någon ställer en fråga skall den tillfrågade svara vänligt men uppriktigt. Några veckor senare köpte jag en läderjacka och frågade min yngsta dotter vad hon tyckte om den. ”Det är bara motorcykel som saknas” svarade hon och minen visade att läderjacka inte var vad en mamma skulle ha på sig.
Frågan om ärliga svar har jag diskuterat med många andra. Åsikterna är naturligtvis olika. Några få tycker att det är ok att svara ärligt om man väljer orden med stoooor omsorg. De flesta tycker att det är bäst att svara mindre ärligt för att inte såra den som frågar.
Frågan är intressant. Jag är mån om både min och andras psykiska hälsa och vill att båda samtalsparters mår bra. Min erfarenhet är att med familjen och nära vänner är det lämpligt att komma överens om vad begreppet ”ärlighet” betyder. Med främmande är det enklast att välja någon slätstruken fras.
Varför ställer man frågor? För att höra komplimanger eller det som den tillfrågade verkligen anser? Vad tycker du?